Bort med aggressiva drag |
| Mycket få hundraser avlas med överdriven aggressivitet som önskvärd egenskap. Ännu färre om denna aggressivitet riktas mot artfränder, alltså andra hundar. Det normala och önskvärda är förstås hundar som kan läsa av varandra och enbart med sitt sofistikerade signalerande kan avgöra rangordningen utan att behöv slåss. Visst händer det att jämngamla/jämnstarka hundar åker ihop. Men nästan alltid är det över på några ögonblick och ordningen är fastställd. Men det finns, och det gäller alla raser, individer som alltid visar tänderna och ryker ihop med allt som går på fyra ben, i bland också med tvåbenta. Att det är så kan bero på mycket. Men en sak är ändå tämligen klar: hunden har i sitt genetiska bagage fått med sig ohälsosamt mycket aggressivitet. Vad som sedan utlöser aggressionen kan variera. Det kan handla om rädsla, sjukdom, en skada... Saker som föraren måste utröna och ta hand om. ♦ ♦ ♦ Men det kan också handla om rent "översitteri", om hundar som fått för sig att slagsmål är det bästa sättet att lösa alla konflikter. Sådana hundar verkar finna nästan ett nöje i att slåss. Det är egenskaper som naturligtvis inte bör få lov att gå vidare i aveln. En sådan hund kan i övrigt motsvara rasstandarden till 100 procent. Men enligt min mening gör dess missriktade aggression att dess arvsmassa bör få bli en återvändsgränd. Hundar med sådana egenskaper och dessutom alldeles fel förare kan bli en fara inte bara för omgivningens hundar, utan också för barn och vuxna. ♦ ♦ ♦ Aggression i visst mått måste naturligtvis finnas hos våra hundar. Utan denna skulle deras avancerade sociala struktur inte fungera. De skulle heller inte kunna jaga. Den positiva aggressionen, den sunda aggressionen ska naturligtvis finnas hos våra hundar. Men den abnorma aggression som leder till att vi får slagskämpar och översittare bör sållas bort. Mot bakgrund av ovan anförda är det både tråkigt och ledsamt att se och höra vissa exteriördomare på hundutställningar. På en utställning för något år sedan var det en hanhund ur en större ras som betedde sig synnerligen illa. Medan tikarna med förare sprang runt i ringen, gjorde den här hanhunden, som med sin förare stod som åskådare, ett ordentligt utfall mot en av hundarna inne i ringen. Ett synbarligen helt oprovocerat påhopp! Möjligen kan han ha upplevt tikarnas springande som ett hot och därför anfallit? ♦ ♦ ♦ Incidenten påverkade förstås den angripna hunden och dess förare mycket negativt. Det blev inte mycket med den fortsatte handlingen, dessvärre. Men vad gjorde domaren? Mer än att han noterade det skedda i ena ögonvrån, platt intet. När det sedan var hanarnas tur att visa upp sig fortsatte gruffandet inne i ringen. Detta så till den milda grad att de flesta var säkra på att domaren skulle visa bråkmakaren ur ringen med omdömet "ej bedömningsbar". Men icke! Istället sattes den här slagskämpen upp som vinnare. Dock meddelade domaren att han noterat att hunden var aggressiv och ville slåss, och att det inte är några önskvärda egenskaper hos rasen. Men då hunden i övrigt så väl motsvarade hans tolkning av rasens standard fick den ändå sitt fina erkännande. Hunden borde istället ha visats ur ringen. Med en sådan åtgärd hade hans attraktion som avelshane minskat och risken för att hans aggressiva egenskaper skulle gå vidare i aveln hade också minskat. ♦ ♦ ♦ Istället bidrar alltså domaren till att hans värde som avelshund ökar. Som jag ser på saken är det att göra rasen ifråga en stor otjänst! På den här utställningen var det för övrigt inte bara den här hunden som betedde sig illa. I en annan ring, där en någon mindre och hårigare ras visades, gjorde en individ ständiga utfall mot hundarna före och efter i ringen. När matte drog åt kopplet, så att hunden inte nådde fram till de förmodade antagonisterna, var det hennes hand som fick ta tjuvnypen från telningen. Samma sak här. Domaren lät det hela passera. Det ska dock understrykas att de här slagsmålsbenägna vovvarna är i klar minoritet på utställningarna. Det är annars skönt att se alla dessa hundar som avspänt och i god ordning vandrar runt på utställningsområdena tillsammans med sina förare. De morsar stillsamt på andra hundar som signalerar vänlighet. De undviker språkvant hundar som av olika skäl visar mycket aggression. De hejar på vänliga människor och de inspekterar fläckar i marken. ♦ ♦ ♦ Inne i ringarna uppträder de exemplariskt. Lugnt och stillsamt låter de sig visas upp och ger domaren tillstånd att "pilla" på dem. Det är, tack och lov, den vanliga synen på utställningarna. Tyvärr är det slagskämparna, de med sin abnorma aggression, som märks. Det naturliga vore, tycker jag, att domarna visar dessa hundar ur ringen. Gärna med en uppmaning till ägaren att undersöka vad det kan bero på. Handlar det om skada eller sjukdom, går det att åtgärda. Samma sak om det rör sig om ovana vid utställningssituationen. Det går också att avhjälpa, inte minst genom att besöka kennelklubbarnas och brukshundklubbarnas utmärkta sociala träning och ringträning. Där finns erfarna instruktörer som kan det här med hundarnas etologi. De kan ge den hjälp som behövs för att hundarna ska fungera i utställningsringen. Utan träning fungerar inget i en tävlingssituation. Utställningen är också en sorts tävling. Men det kommer alltid att finnas ett antal individer där inget hjälper. Där den medfödda aggressionen är så stor att det inte går att träna bort eller avhjälpa på andra sätt. Dessa hundars gener bör sålunda inte gå vidare i aveln. Och här har domarna på utställningarna ett mycket stort ansvar. Är de beredda att ta det ansvaret? HANS NORLING |
| Massor av hundbilder finns här. |
| Tillbaka till artiklar om hundar |