Fästing - fullmatad	Fästing - före maten	Fästing - fullmatad
Fästing - fullmatad	Fästing - fullmatad	Fästing - före maten
Fästing - fullmatad

Vovvens många parasiter

Något som de flesta nyblivna hundägare funderar en hel del över är det här med ohyra, exempelvis löss, loppor, kvalster, mask...

Och gott om nyblivna hundägare är det runt om i landet. Det visar inte minst den enorma anstormningen av människor som vill gå valputvecklingskurs hos brukshundklubben. Just valpar, med sin stora lust att undersöka allt, är speciellt utsatta för olika sorters ohyra, och valpägare är ofta inte så rutinerade att de känner igen ett angrepp.

Det kanske vanligaste besväret i det här sammanhanget är, åtminstone under den varma årstiden, fästingar. Fästingen är ett slags kvalster, ett djur som hör till leddjuren och är besläktat med spindlarna. Man räknar med att det finns minst 800 arter i jordens tempererade områden. Den vanligaste arten i vårt land är hårdfästingen (Ixodes ricinus). Den angriper både människor och djur. Vanligast är fästingarna längs ostkusten och i Sydsverige.

De här små djuren är aktiva när temperaturen kommer över sju grader. Då ställer den sig på lur i gräs och buskar upp till ungefär 15 cm höjd. Eftersom hårdfästingen är blind, sitter den med utsträckta "armar" och känner sig för. När ett varmblodigt djur kommer förbi känner den det och griper sig fast. Den tar sig in till huden och kör in sitt hullingförsedda sugrör, som den "limmar" fast med en salivtyp som snabbt stelnar.

Fästingen kan sprida sjukdomar till våra hundar, bl a borrelia och ehrlichia vilka ger ungefär samma symptom på våra hundar. Trötthet, dålig mage, dålig kondition och sämre koncentrationsförmåga, hunden drar sig undan, är irriterad, tidvis hälta och ledvärk.
Får till exempel ehrlichia härja fritt kan hundens hjärta och lever påverkas. Därför är det så viktigt att diagnosen ställs i tid.
För att bli av med fästingarna ska man använda sig av en bra fästingborttagare, eller ett förebyggande medel. Den bästa ser ut som en kulspetspenna, men när man trycker på knappen kommer inte en pennspets fram, utan en stadig gripögla som läggs runt fästingens nacke. När trycket på knappen sedan lättas dras "snaran" åt och med en vridande rörelse tas odjuret loss.

Prov har visat att med den här metoden kommer hela fästingen med. Man har testat detta genom att först avlägsna en fästing med fästingplockaren och sedan satt den tillbaka, varpå den direkt börjat suga blod igen. Det bevisar att djuret varit oskadat efter det första borttagandet.
Formen på den här fästingborttagaren gör det också lättjobbat. Man kan till exempel lätt ta itu med fästingar inne i ett hundöra, djupt ned i en långhårig kattpäls och så vidare.
Många av de förebyggande medel som finns mot fästingar är också verksamma mot annan ohyra.

Vi har två sorters löss i vårt land, som går på hundar. Det är en blodsugande variant, som är den vanligaste, och en pälsätande. Löss är beroende av värddjuret och klarar sig endast mycket korta tider utanför detta.
Lössen lägger ägg (gnetter) som fäster vid hårsstråna hos hunden. Efter ungefär 14 dagar kläcks dessa och det tar bara ungefär sex veckor innan lusungarna är färdigutvecklade. Man finner löss vanligast på hundens framkropp och bakom frambenen.
Om hunden kliar sig mycket och om man, kanske med hjälp av förtoringsglas, kan se äggen, handlar det om löss. Skaffa bekämpningsmedel.

Tidigare var loppar ganska ovanliga hos hundar. Numera förekommer de dock då och då. Allergi och främst klåda är symptomen på loppbett. Loppor klarar sig, i motsats till löss, ganska bra utanför värddjurets kropp. De kan faktiskt överleva över ett år utan att ha varit i kontakt med en hund.
Det gör att det inte räcker att sätta in bekämpning enbart på hunden. Även miljön omkring hunden måste rengöras ordentligt. Det kan till och med bli nödvändigt att kontakta Anticimex.

Något som varje valpköpare nogsamt får understruket för sig hos sin kennel är att avmaska valpen med jämna mellanrum. Och det är viktigt. För en valp är det lätt att få i sig mask. Det kan räcka med att "bita i gräset" för att skadan ska vara skedd.
De vanligaste maskarna är spolmask och hakmask. Av den förstnämnda finns två arter. Toxocara canis är vanligast. När en hund fått i sig mogna ägg hamnar de i tarmen där de kläcks och larverna vandrar till lever, hjärta och lungor. De hostas upp och sväljs igen varpå de hamnar i tarmen där de utvecklas till maskar, vilka producerar ägg som följer med avföringen ut och sprids lätt vidare till andra hundar.
Den här sortens maskar kan också spridas vidare till valparna då de diar tiken.
Den andra spolmasken, T. leonina, vandrar inte omkring i kroppen, utan håller sig i tarmen både hos valpar och vuxna hundar.
Hakmasken, som sällan förekommer, blir upp till 15 mm lång och håller till i tunntarmen. Hundarna smittas antingen genom munnen eller genom att masken kryper in genom huden. Den här masken är blodsugare och dess härjningar kan leda till blodbrist. För valpar kan det bli riktigt allvarligt. Även piskmask och bandmask förekommer, även om de är ovanliga.
Avmaskningsmedel finns att köpa på apoteket.
På senare tid har också den fruktade rävbandmasken kommit allt närmare Sverige. Ännu så länge lär den inte finnas i landet. Men man tror att den kommer att invandra söderifrån. Rävbandmasken kan också angripa människor och den är mycket farlig.

Olika skabbdjur hör till det besvärligaste hundarna kan råka ut för. Det är fyra sorter som går på hundar: demodicos, mjällkvalster, rävskabb och öronskabb.

Demodicos - (hårsäcksskabb) drabbar mest unga hundar av korthårsras. Larverna till det här djuret lever i hundens hårsäckar där de förökar sig. Har angreppet gått långt blir huden förtjockad, oljig och ibland illaluktande. Lättast att se det här är på ben, huvud, nacke och mellan tårna.
Misstänker man angrepp av Demodicos ska veterinär kontaktas.

Mjällkvalster - lever på hundens hud och, som namnet så tydligt anger, orsakas mjällbildning och klåda. Kvalstret lever ytligt i huden och överförs därför lätt till andra hundar vid umgänge. Även människor kan angripas. Eftersom kvalstret kan leva utanför värddjuret ganska länge är en noggrann och omfattande rengöring nödvändig.

Rävskabb - är något de flesta hundägare fruktar. Det gräver centimeterlånga gångar i hundens hud och orsakar mycket besvärlig klåda. Hos rävar blir klådan så påfrestande att djuret till slut inte orkar jaga. Döden är nästan oundviklig hos angripna rävar.
Den här parasiten kan överleva en kortare tid utanför värddjuret och därför är det inte ovanligt att hundar kan smittas enbart genom att komma för nära exempelvis en trädstam som en räv använt för att klia sig.
Bästa sättet att få diagnosen fastställd är att kontakta en veterinär, som via blodprov kan konstatera om det är rävskabb.

Öronskabb - beskriver lite slarvigt flera åkommor, men handlar egentligen om angrepp av kvalstret Otocectes cynotis. Veterinären har särskilda instrument att använda sig av då diagnosen ställs. Båda öronen är alltid angripna.
Om man får konstaterat att hunden angripits av öronskabb måste öronen rengöras och behandlas med rätt behandlingsmedel.
Öronskabb är mycket smittsamt.

Gemensamt för de flesta av de här "åkommorna" är att behandlingen måste upprepas med vissa jämna mellanrum. Detta eftersom medicineringen bara kommer åt de vuxna parasiterna, medan äggen klarar sig och nya parasiter kläcks undan för undan.
Gemensamt för allt här nämnt och allt som i övrigt har med djurens hälsa att göra är att man vid minsta misstanke om att allt inte står rätt till bör kontakta veterinär. Det är bättre att begära professionell hjälp en gång för mycket än en gång för lite!
Som ansvarskännande hundägare är man förstås noga med att dagligen kontrollera sin hund, så att eventuella angrepp upptäcks i god tid. I fackhandeln finns numera gott om förebyggande verktyg och preparat att använda sig av.

Tänkbart bildmaterial finns här.

Tillbaka till artiklar om hundar