När alla andra festade stals tio år av Mias liv |
Arbetet med hundar hjälper henne att komma över våldtäkten |
| Det är natten mot den 6 juni 1998, i centrala Halmstad. Det råder feststämning på stan. Skolungdomar som haft sin avslutning firade det kommande sommarlovet. Musik strömmade ut från restaurangerna. Skratt, glädje och stoj fyllde den ljumma natten. För de flesta var denna natt en glädjens natt. För Mia Helgesson, i dag 33, innebar denna natt att mer än tio år stals av hennes liv. Det var denna natt tre unga män våldtog henne på en bakgata intill Nissan mitt i Halmstad. |
| I dag är hon ett levande bevis för att umgänge med djur kan hjälpa människor komma ur de mest fruktansvärda tillstånd. Vi sitter och samtalar på en strand i Halmstads utkant. Mia tittar ofta ut över havet, bort mot oändligheten. Uttrycken i ansiktet skiftar mellan leenden, melankoli och ibland drag av ilska. Hennes räddning tillbaka till livet blev de älskade hundarna. |
| Klockan 02.30, natten mot den 6 juni 1998 drabbades hon, på ett mycket brutalt sätt, av det som skulle göra hennes liv till ett helvete. Mitt inne i staden, på en lite avsides gata, kom tre unga män i fatt henne. Själva händelseförloppet minns hon inte exakt. - Men plötsligt slängdes jag ned i gatan och slog upp ett jack i huvudet. Två av männen höll fast mig, medan den tredje våldtog mig. Mia försökte kämpa emot. Våldtäktsmannen tog tag om hennes hals och klämde åt. När hon inte längre fick luft gav hon upp. DNA finns Ingen av förövarna har ännu gripits, däremot finns DNA sparat från den man som utförde själva våldtäkten. Han fanns inte med i några register - då. Hur bevisen kan komma till nytta i framtiden återstår att se. Redan samma natt börjar Mia stänga in sig i en bubbla av förnekelse och skam. Illa tilltygad tog hon sig upp i staden och på torget stöter hon på några kompisar. De undrade hur det var med henne och otroligt nog svarade Mia att allt är bra. Dessbättre genomskådade vännerna henne och såg till att hon kom hem till sin syster. Mia vaknade morgonen därpå och kände en oerhörd skam för det som hänt. Hennes mamma lyckades snart nog lirka fram vad som hade hänt och gick till polisen där en anmälan gjordes. - Här kom nästa stora skam för mig, berättar Mia. Bara det att bli hämtad av polis och förd till polisstationen kändes fruktansvärt och mycket utlämnande. Slafsig slick När Mia berättar om sina fruktansvärda upplevelser har hon sina båda hundar med sig, jaktlabben Reko och dvärgpinschern Nitro, som hon är fodervärd åt. Helt klart märker Reko när berättelsen känns jobbig för Mia. Hennes ansikte får ett drag av sorg över sig och den stora, härliga labradoren kryper upp mot matte och ger henne en stor slafsig slick i ansiktet. Mias ansikte spricker upp i ett leende och hon fortsätter sin berättelse. - Jag blev lovad att få träffa en kvinnlig gynekolog på sjukhuset. Men när jag kom dit visades jag in till en manlig läkare. I den situation jag befann mig då, så blev det ännu mer känslor av skam och jag slöt mig hårt inne i min bubbla. - Mitt förtroende för samhällets insatser för brottsoffer fick en rejäl knäck och tyvärr har jag ännu i dag svårt att komma ur den uppfattningen. Därefter började det som skulle bli en mer än tio år lång kamp för att komma tillbaka till livet. Den första veckan minns inte Mia mycket av. Kanske för att hon omedvetet trängde bort alla tankar på våldtäkten. Säkert berodde det också på den kraftiga hjärnskakning hon fick i samband med övergreppet. Hon höll sig undan. Ville inte visa upp sig med stora blåmärken på halsen och skrapsår i ansiktet, på händer, armar och ben. Sorg i ögonen - Men de yttre såren läker ju ganska snabbt, säger Mia och får åter något sorgset i ögonen. - Det är värre med de stora, öppna och blödande sår jag har inombords. Det känns som om de aldrig kommer att läka. För att komma bort från allt, flyttade Mia bort från Halmstad och bosatte sig i Norge. Det var en sorts flykt. Och problemen följde förstås med henne. Hon blev sämre och sämre och till slut hämtade föräldrarna hem henne igen och såg till så att hon fick komma till en psykolog. - Men det blev inte alls bra. Jag tog mig inte ur bubblan och jag berättade inte hur jag egentligen mådde. Jag fortsatte förnekelsen. Mia drabbades av sömnproblem och ångest. Hon började träna på gym för att få adrenalinkickarna. Men gymmet var också en flykt, hon blev träningsnarkoman. Det blev bara mer och mer. I stället för att hjälpa blev träningen något som bidrog till att slita ned henne, både till kropp och själ. Hela tiden, medan vi pratar, har hon hundarna mycket nära sig. Hon rör vid dem, klappar dem och verkar hämta kraft från dem. Hon tänker efter en stund, vinden rufsar om hennes hår och hon tar sats för att fortsätta sin berättelse. Axelryckning - Det var så dumt, säger hon med ett leende och en liten axelryckning. När folk under den tiden frågade hur jag mådde, blev alltid svaret att "det var huvudet upp och fötterna ner" följt av ett glädjelöst skratt. - Jag ville inte ha något medlidande, ville inte att folk skulle tycka synd om mig. När jag någon gång ändå sa att jag mådde förskräcklig dåligt åtföljdes det av ett krav att inte tycka synd om mig. Mia fortsatte att bara köra på. Hon jobbade som en galning och tränade så mycket hon bara kunde. Allt för att glömma. För att komma bort från de gnagande, starka känslorna av skuld och skam. Till slut hade hon bränt ut sig fullständigt. Hon förnekade också det. De ansvariga på hennes arbetsplats upptäckte vad som hände och skickade hem henne. - Allt försvann för mig. Jag tappade lusten att leva och fick självmordstankar. Kanske att jag hade försökt om jag inte haft min lilla dotter. - Jag var helt handlingsförlamad och kunde inte förmå mig att göra någonting. En läkare trodde att jag hade drabbats av en hjärntumör. Konstigt nog upplevde jag det med en storts glädje. Då kanske jag skulle få dö i alla fall och inte behöva begå självmord. Tyckte det skulle kännas bättre för Elli om hennes mamma dött av en hjärntumör i stället för av ett självmord. Depression Det visade sig att den korrekta diagnosen i stället var utbrändhet och en djup depression. Den hjälp hon fick då var lyckopiller och sömnmedel. Mia vägrade först att ta läkemedlen. Hon upplevde även medicineringen som en skam. Men hennes mamma förmådde henne att ta pillren. Men det blev inte speciellt mycket bättre för det. I mer än tio år har Mia vandrat omkring i ett mörker, ett töcken där hon varken sett eller känt glädje eller hopp. Hon har dragit sig undan och slutit sig i sin bubbla. För drygt ett år sedan inleddes en händelsekedja som innebar en ljusning. Egentligen började det något tidigare med att systern övertalade Mia att skaffa en hund. Det var ett genidrag. Då tvingades Mia att ge sig ut några gånger varje dag. Det gick inte an att stanna i sängen hela dagarna då. Något senare fick hon komma till en psykolog som ger kognitiv behandlingsterapi. Det tog närmare ett halvår för psykologen att bryta igenom skalet till Mias bubbla. Mia spricker upp i ett leende när hon tänker tillbaka på tiden då hon kunde och vågade tro på att det fanns ett ljus någonstans också för henne. Arbetsträning - Jag gick på arbetsträning i en zoo-butik och där hade man börjat arrangera hundkurser. Eftersom jag själv har hund, så bad jag att få hjälpa till i någon valpkurs. - Det var där vändningen kom. Att få arbeta med mina egna hundar och hjälpa andra människor utbilda sina hundar är fantastiskt. När jag ber Mia försöka att klä i ord vad det är som gör att umgänget med hundar gjort så mycket för henne, blir hon först tyst och söker med blicken igen i oändligheten ute över det blå, lätt vågiga havet. - Det lugn en hund behöver för att fungera bra tvingar mig själv att hitta det lugnet inom mig. Hundarna kan jag lita på, de ljuger inte och det går inte att ljuga för dem. De ser direkt om jag inte mår bra. - Reko tröstar mig när han ser att jag inte mår bra. Då kryper han upp till mig och lägger huvudet tungt på mitt bröst. Det känns nästan som han håller fast mig, samtidigt som han lugnar mig. Att ha hund gör också att Mia numera vågar gå ut på kvällarna. För hon tror att folk av den sorten som våldtog henne för mer än tio år sedan och vållat henne sådan smärta, i grund och botten är ynkligt fega existensen. Hur kan man annars förklara att tre män ger sig på en försvarslös ung kvinna? Hundkurser Mia har i ungefär ett år, som social träning och en del av sin behandlingen, nu gått som hjälpinstruktör i hundkurserna. Det har främst handlat om valpkurser, eftersök och aktiveringskurser. Det posttraumatiska syndrom hon lider av är kroniskt och det tvingas hon leva med. Med hundarnas hjälp börjar hon nu känna att hon kan hantera det. När vi pratar om hundar och hennes roll som hjälpinstruktör lyser hennes ögon av glädje. Hon berättar ivrigt och gestikulerar. Hon skrattar och klappar om sina hundar. Alldeles uppenbart har hon börja hitta tillbaka till livet efter mer än ett decenniums vandring i mer eller mindre kompakt mörker. - Det är det här jag vill syssla med i framtiden! Siktet är inställt på att utbilda mig till instruktör och försöka ägna mig åt kursverksamhet mer eller mindre yrkesmässigt. Så får hon ett allvarligt uttryck i ansiktet igen och utvecklar sina tankar om framtiden lite mer. - På sikt skulle jag också vilja hjälpa andra som är i en liknande situation som den jag har varit och fortfarande är i. Gärna med hundar inblandade. Tiden rinner iväg och Mia har en valpgrupp som väntar. Denna dag ska valparna få prova på en så kallad upplevelsebana, ett sorts mentalprov "light". En enkel sak för Mia, med tanke på det ohyggliga mentalprov hon själv gått igenom. Numera hålla Mia sina kurser i samarbete med Medborgarskolan i Halmstad. Hon har också hunnit med att utbilda sig till IMMI-instruktör. |
| Text och bild: HANS NORLING |