Ulf Westlund - trätäljare |
| Samtliga bilder Foto: HANS NORLING |
Tälja trägubbar ger Ulf frid i själen |
| -Jag var ganska usel i skolan när det gällde teoretiska ämnen. Det som hämmade mig var det som på den tiden hette ordblindhet - i dag heter det ju dyslexi. Jag kände mig rätt nedtryckt i skolmiljön. Ulf Westlund hade en jobbig uppväxt och räddningen för honom kom när familjen flyttade från Halmstad och ut till Åled, ett litet samhälle en mil från staden. Lugn och frid i själen finner han numera genom att tälja fantastiska trägubbar. |
| -Hade vi bott kvar inne i stan hade jag säkerligen blivit en värsting, säger Ulf. Där var det ingen som förstod mig och det fanns mycket ofog som lockade. I Åled kom han nära allt det han älskade och förstod sig på; djur, natur och okomplicerade människor. Där uppe fanns också mycket för en praktiskt lagd kille som Ulf att syssla med. Där fann han också riktiga vänner för livet! I Åled, nära skogen och naturen, kunde han odla och utveckla något som i dag är ett livsintresse bredvid jakt och hundar. Ulf snidade trägubbar i alla möjliga och omöjliga utseenden. Det var inte alls så att han blev utkörd till en "snickerboa" och behövde något att fördriva tiden med. Nej, här handlar det om intresse och lust. Inte många lärare hade någon större förståelse för hans handikapp och det han hade fallenhet för, nämligen att arbeta med händerna. - Men det fanns en lärare som förstod mig, berättar Ulf. Min slöjdlärare, Inge Bökman. - Jag föredrog att tälja trägubbar när de andra i slöjden snickrade kryddhyllor, svarvade skålar och annat som skolan föreskrev. - Men min slöjdlärare stöttade mig och tyckte det var roligt att jag var kreativ. Men högsta betyg kunde jag inte räkna med eftersom jag gick vid sidan om läroplanen, berättar Ulf. Hos den unge Ulf satt intresset att skapa gubbar ur trästycken i så mycket att det krävdes vackra flickor och mopeder för att intresset skulle dämpas en aning. - I moped- och flickåldern blev det paus i karvandet, berättar han med ett stort leende. Men nu, när Ulf är vuxen, frodas intresset att tälja i trä som aldrig förr. I slutet av 1990-talet tog han upp snidandet igen. I dag närmar sig hans produktion 200 gubbar, den ena mer fantastisk än den andra. - Tyvärr har jag inte kvar någon av de jag gjorde som grabb och det känns oerhört trist. Men jag kommer i alla fall ihåg några av motiven och har dem här inne, säger Ulf och knackar sig lätt vid tinningen med skaftet av en av de hemmagjorda knivar han använder i sitt skapande. - Ibland får jag lust att snida några av de gamla motiven. Kanske blir det så någon gång framöver, funderar han och blickar ut i fjärran över den fantastiska utsikten från huset i natursköna och idylliska Röinge, ute på landsbygden ett stycke sydost om Halmstad. När man ser hans fantastiska gubbar dyker namn som "Döderhultaren" och Emil i Lönneberga upp. Men Ulf är helt och hållet sin egen när det handlar om att med knivens hjälp locka fram "liv" ur en träbit. - För mig är snidandet en form av terapi, säger Ulf. Det ger avslappning och blir som en sorts meditation. När jag sitter här ute och karvar rensar jag ut allt ur huvudet och är koncentrerad enbart på det som sakta växer fram i mina händer. Ulf berättar, att ofta i jaktsituationer, när han sitter på ett pass och väntar, kommer kniven och ett trästycke fram. Stillheten och tystnaden i skogen, och alla dofter, tillsammans med det alldeles speciella ljud som uppstår när kniven skär ett spån ur träet ger balsam för själen. Han blir då ett med naturen, skapandet och träbiten han bearbetar. Efter den filosofiska funderingen gör han en svepande gest ut över trädgården och pekar mot äppelträdet, där en enkel plaststol står framför ett lika enkelt plastbord. Det är hans sommarverkstad. Där sitter han ofta i kvällssolen och jobbar med sina gubbar. Lyfter han blicken kan han mellan björkarna som kantar vägen fram till huset se en hage med betande kor och längre bort en skogklädd höjd. Det är gott om fåglar och annat vilt i trakten. En inspirerande miljö för en skapande människa. Men Ulf hämtar inte sina motiv runt husknuten. - Nej, jag gör scener och gubbar ur verkliga livet, säger han. Oftast handlar det om jaktmotiv och nästan alltid finns det en verklig förebild till gubben eller gubbarna jag gör. - Men jag gör dem aldrig porträttlika, däremot fångar jag karaktärerna och det räcker ofta för att de som är förebilder ska känna igen sig. Ulf tar fram ett av sina äldre verk och berättar historien bakom det. Det är ett jaktprov. En apportering med hund ska utföras. Men hundföraren har svårt att riktigt förstå var det fallna viltet ligger. - Då höjer den danske domaren sin promenadkäpp, pekar mot en björk och förklarar ungefär var haren finns. Hundföraren böjer sig fram, lägger händerna på knäna och spanar intensivt mot björken. - Då inträffar det som gör det hela komiskt och fullbordar bilden, säger Ulf. Hunden hukar på ungefär samma sätt som sin husse och spanar lika koncentrerar mot björken. Scenen etsade sig fast i Ulfs huvud och numera finns den komiska situationen i trä hemma hos honom. Ett annat sätt han praktiserar för att hitta bra poser för sina gubbar är att han själv helt enkelt ställer sig framför en kroppsstor spegel och testar sig fram. - På det viset har bland andra den här gubben blivit till, säger han och tar fram en figur som kliar sig i rumpan. Ulf krumbuktar sig och visar hur han jobbade framför spegeln och strax har han intagit samma pose som trägubben. Det hela lockar fram glada skratt! Inne i huset och ute i sin egenhändigt färdigställda "snickerboa" trängs Ulfs gubbar. I boden, där Ulf sitter när lite sämre väderlek råder och snidar och lyssnar på sportradio, är det mest ämnen, halvfärdiga gubbar, ritningar och mallar. De färdiga gubbarna, många målade med acrylfärg, har plats inne i huset. - Det börjar bli lite trångt, säger han lakoniskt och för undertecknad blir följdfrågan naturlig. Varför säljer du inte några gubbar? - Jag brukar ge bort en och annan gubbe till folk jag tycker om, fortsätter han. Jag har bland annat givit gubbar till jakt- och hundfolk i England. En och annan jaktklubb har också fått mina verk. - Men ta betalt..., funderar han. Jag skulle kanske till och med kunna livnära mig på att snida gubbar. Men å andra sidan vill jag inte känna det tvånget. Jag är osäker på om jag skulle kunna hålla en så stor produktion att jag klarar försörjningen. - Jag har så mycket annat som jag också vill göra. Pressad på frågan, så berättar Ulf att det har hänt att han sålt några gubbar. Men säger också att det är svårt att ta betalt för något som han gjort själv. Priset, då? - Det beror på vem som köper, skrattar Ulf. Av respekt för de som lever på att tälja trägubbar vill jag inte nämna något pris. Men det kan väl handla om några hundralappar. Ulf är egentligen ingen vän av motoriserade och elektrifierade verktyg. Han har dock unnat sig en bandsåg som kommer väl till pass när han sågar ut sina ämnen efter blyertslinjer på ett trästycke. Men där är det slut med maskinkraft. Härefter är det handkraft som gäller och dessutom egenhändigt tillverkade täljknivar. - Jag har gjort dem av vanliga bordsknivar av stål, säger han och visar ett perfekt redskap för träsnideri. Ett kort, mycket vasst blad och ett stadigt handtag med bra grepp. I dag är Ulf 56 år gammal och jobbar som skolvaktmästare på en skola i Halmstad. I botten är han utbildad snickare. Ulfs andra stora livsintressen är jakt och hundar - dessa förenar han ofta i sitt skapande med kniv och trästycke. Han är en gudabenådat duktig jakthunddressör, men det är en helt annan historia. |
| FAKTA Dyslexi - eller specifika läs- och skrivsvårigheter är en varaktig funktionsnedsättning som innebär svårigheter med att läsa och skriva. Funktionsnedsättningen beror på en störning i vissa språkliga funktioner vilket hindrar automatisering av ordavkodningen. Dyslexi är inte relaterat till intelligensnivå. Dyslexi omfattar vidare inte läshinder som orsakas av synproblem eller av brister i undervisning, sociala förhållanden eller motivation. Dyslexi kan vara en medfödd egenskap, utvecklingsdyslexi, eller ha uppkommit vid skada eller sjukdom. (Wikipedia) Föreningen Trätäljarna Ulf Westlund är förstås med i den rikstäckande Föreningen Trätäljarna, där han träffar, umgås med och utbyter erfarenheter med gelikar. Några ögonblick på deras hemsida visar att det är väldigt gott om trätäljare i vårt land. Så här presenterar sig föreningen på sin hemsida: Vi är en rikstäckande förening som grundades 1997 i Ransäter i Värmland. Föreningens syfte är att bevara det gamla konsthantverket att skära i trä, att stödja och uppmuntra medlemmarna samt inspirera fler utövare att söka sej till vår urgamla konstart. För att undvika skador, försöker vi att sprida kunskap om så säkra arbetsmetoder som möjligt. Vid våra täljträffar är alla medlemmar välkomna att delta, kvinna som man, gammal som ung, både nybörjare som mer erfarna täljare. Vi eftersträvar glädje och gemenskap bland våra medlemmar. http://www.trataljarna.se/ |